Burkvalla kring nollan - så minskar du risken för ifrysning

Vallning kring nollan är svår. Du har kanske sett det under Tour de Ski: runt noll grader och snöfall kan till och med världens bästa vallateam tvingas fatta snabba beslut mellan ruggskidor och fästvalla, och ändå inte träffa helt rätt. Fanns det en exakt tabell för de här förhållandena skulle nollföre inte vara något problem.

Det gäller att ligga nära gränsen för ifrysning för att få bra fäste. Så länge vädret är stabilt går det ofta att hitta en lösning. Men en liten förändring i temperatur, nederbörd eller luftfuktighet kan ändra allt. Blir det varmare och slutar snöa blir spåret ofta blankare, och vallan som fungerade i den fallande snön kan börja släppa. Blir det kallare eller börjar snöa mer kan samma valla frysa i. Det är just därför det finns så många fästvallor kring nollan. Små nyanser kan göra stor skillnad.

Grundrådet är att börja med en något kallare och hårdare valla än du först tror. Lite bakhalt går ofta att hantera genom att saxa, söka fräsch snö vid sidan av spåret eller lägga ett mycket tunt mjukare lager under foten. Kraftig ifrysning är betydligt svårare att rädda. Vill du använda en mjukare valla bör du därför bygga huvuddelen av vallakudden med en hårdare valla och bara lägga ett tunt sista lager av den valla som ger fästet. Då minskar mängden mjuk valla som de vassa snökristallerna kan tränga in i, vilket minskar risken att snö bygger under skidan.

Det viktigaste rådet över tid är ändå att föra en egen vallabok. Tro inte att du kommer ihåg exakt hur du vallade den där dagen då snön, temperaturen och spåret såg ut ungefär som inför nästa tur. Det gör nästan ingen. Skriv i stället ned vad du gjorde direkt efter vallningen och hur skidorna faktiskt gick. Då behöver du inte börja om från noll nästa gång nollföret återkommer.