Vallaterminologi - ord och uttryck i vallaboden

Plastytan på skidans undersida som möter snön. På längdskidor består undersidan av glidzoner och, på klassiska skidor, en fästzon eller skinremsa. Belagets skick, struktur och renhet påverkar hur skidan glider och hur vallan fäster.

Lagning av repor eller urgröpningar i belaget med ett material som smälts eller pressas ned i skadan och därefter jämnas till. Ytliga skador kan ofta repareras hemma, medan djupa skador nära kärna eller stålkant bör bedömas av verkstad.

Verktyg som rengör belaget, frigör strukturen efter sickling eller polerar den färdiga ytan. Stål och brons arbetar djupare i strukturen, tagel tar finare rester och nylon används ofta för slutfinish.

Fast fästvalla i burk som normalt används i ny, finkornig eller relativt torr snö. Den läggs i flera tunna lager i fästzonen och jämnas med kork mellan lagren.

Glidvalla i fast form som vanligtvis värms in med vallajärn. När vallan har kallnat sicklas överskottet bort och belaget borstas tills strukturen är ren och tydlig.

Luddsvagt engångspapper som används för att applicera rengöringsmedel, torka belag och lyfta bort upplöst burkvalla eller klister. Rena bitar minskar risken att smuts flyttas mellan skidans olika zoner.

Slipande duk för fin bearbetning av belag, exempelvis vid vissa nya eller nyslipade skidor med tydliga mikrohår. Olika grovlekar arbetar olika aggressivt och ska användas med eftertanke i skidans längdriktning.

Äldre glidvallor och toppingprodukter som innehöll fluor. Namn som Cera F, HF, LF och fluorpulver förekommer fortfarande i gamla manualer och vallalådor, men fluorinerad valla och tuningprodukter med fluor är förbjudna inom FIS på alla discipliner och nivåer.

Glidvalla som appliceras i ett tunt flytande lager och får torka innan den poleras eller borstas enligt produktens instruktion. Den är snabb och praktisk inför träning, resor och underhåll mellan varmvallningar.

Samlingsnamn för valla som skapar grepp under klassiska längdskidor. Burkvalla används främst i finare snö och klister i omvandlad, grov, isig eller våt snö. Skin ger också fäste, men är en mekanisk stighud och inte en fästvalla.

Den del under en klassisk skida där burkvalla eller klister läggs. Zonens längd påverkas av skidans spann, åkarens vikt, teknik och vilken typ av fästvalla som används.

Valla som läggs på skidans glidytor för att minska friktion, anpassa kontakten mot snön och skydda belaget. Fast, flytande och gelbaserad glidvalla är olika appliceringsformer av samma grundfunktion.

Den del av skidan som ska glida mot snön. På vallningsbara klassiska skidor finns glidzoner framför och bakom fästzonen, på skinskidor framför och bakom skinremsan och på skateskidor över hela belaget.

Ett tunt och slitstarkt första klisterlager som förankrar dagens klister i fästzonen. Det kan värmas eller jämnas in beroende på produkt och ska normalt hinna torka eller kallna innan nästa lager läggs.

Den första genomarbetade behandlingen av nya eller nyslipade glidytor. Den kan omfatta kontroll, rengöring, lämplig grund- eller mättningsvalla, avsvalning, sickling och borstning.

Skidans permanenta struktur som skapas i fabrik eller verkstad genom stenslipning. Grundslipen är utgångsläget för belagets kontakt med snön och kan vara fin, medelgrov eller grov för olika förhållanden.

Ett tunt första lager i den vanliga fästzonen som förbättrar burkvallans vidhäftning och slitstyrka. Grundvallan kan korkas eller värmas in beroende på produkt och ambitionsnivå.

En struktur som läggs manuellt med rillverktyg för att finjustera skidans kontakt med snön. Rullande verktyg pressar normalt en mer tillfällig struktur, medan skärande verktyg förändrar belaget mer permanent.

Den lilla vinkel som slipas mellan skidans belagsplan och stålkant. Hängningen gör att kanten inte griper fullt direkt när skidan ligger plant, vilket påverkar hur lätt skidan svänger och hur aggressiv kanten känns.

När snökristaller fastnar i en för mjuk fästvalla eller i klister och börjar bygga ett lager snö under skidan. Risken är särskilt stor i fallande eller fuktig nysnö kring noll grader.

Vinkeln på stålkantens sida i förhållande till skidans belag. En mer aggressiv vinkel kan ge starkare kantgrepp men kräver rätt verktyg, noggrannhet och hänsyn till skidans användning.

Mjuk och klibbig fästvalla för omvandlad, grovkornig, isig eller vattenrik snö där vanlig burkvalla ofta slits bort eller inte får tillräckligt grepp. Klister läggs tunt och jämnas till en sammanhängande yta.

Den del av den klassiska skidans fästzon där klister läggs. Eftersom klister bygger mer och deformeras lättare än burkvalla används ofta en kortare och mer kontrollerad zon.

Snö som produceras med snökanon. Kristallerna blir ofta tätare, grövre och mer slitande än färsk natursnö, särskilt när spåret har packats och åkts mycket.

Kloss av naturkork eller syntetmaterial som jämnar burkvalla och vissa andra produkter till tunna, sammanhängande lager. Friktionen från korkningen hjälper vallan att fördelas över fästzonen.

Mycket fina plastfibrer som kan stå upp från belaget efter tillverkning eller slipning. De kan öka friktionen och hålla kvar vallarester om de inte bearbetas på ett kontrollerat sätt.

Ett vanligt ord för att ge glidytorna ett jämnt och välvårdat utgångsläge genom lämplig valla, kontrollerad värme, avsvalning, sickling och borstning. Det handlar inte om att fylla belaget med obegränsade mängder paraffin.

Förhållanden kring fryspunkten där små förändringar i temperatur, nederbörd och luftfuktighet snabbt kan ändra snön. Fästvallan behöver ofta ligga nära gränsen mellan tillräckligt grepp och ifrysning.

Färsk snö med relativt skarpa och tydliga kristaller. Den är ofta känslig för för mjuk fästvalla och för grov struktur, särskilt när den faller fuktig kring noll grader.

Snö vars kristaller har rundats, packats, smält eller frusit om. Den blir ofta grövre och mer slitande än nysnö och kan utveckla fritt vatten när temperaturen stiger.

Styvt plastverktyg som används för att sickla bort överskott av fast glidvalla efter avsvalning. En vass kant kräver mindre tryck och ger bättre kontroll än en rund eller slö sickel.

Manuellt tillagd struktur eller verktyget som skapar den. En rak, diagonal eller V-formad rill kan förändra hur vatten och snö lämnar kontaktytan och används som finjustering ovanpå skidans grundslip.

Cylindrisk borste som monteras på en drivmaskin och effektiviserar rengöring, strukturöppning eller polering. Olika material har samma huvudroller som handborstar, men arbetet går snabbare och kräver bättre kontroll.

Lätt slipning av en vanlig fästzon för att ge grundvalla eller klister bättre mekaniskt fäste. Arbetet görs i skidans längdriktning och efter att glidytorna har preparerats färdigt.

Arbetsmomentet där överskott av valla tas bort med sickel. På glidytor sicklas fast glidvalla efter att den har kallnat, medan burkvalla och klister ofta skrapas bort mekaniskt före rengöringsmedel.

Integrerad remsa av mohair, syntetfiber eller en blandning som ger mekaniskt fäste på klassiska skidor. Glidytorna framför och bakom remsan vallas som vanligt, men själva skinet rengörs med särskild skinprodukt.

Ett lager glidvalla som lämnas osicklat över glidytorna under förvaring eller transport. Lagret skyddar belaget mot damm, smuts och uttorkning och tas bort först när skidan ska användas igen.

Temperaturen i själva snön, mätt en bit ned i spåret eller snötäcket. Den förändras ofta långsammare än lufttemperaturen och kan därför ge en stabilare bild av vilket temperaturspann en glidvalla är avsedd för.

Skidans böjning och styvhet som bestämmer hur trycket fördelas mot snön. På en klassisk skida ska fästzonen lyfta tillräckligt under glid men pressas ned när åkaren belastar skidan för frånskjut.

Mönstret av fina och grova spår i belaget som påverkar kontaktytan mot snön och hur vatten transporteras bort. Grundslip och handstruktur arbetar tillsammans, men har olika varaktighet och funktion.

Det längsgående spåret i skidans undersida som hjälper skidan att följa riktningen. Efter varmvallning rensas styrspåret före glidytorna så att valla inte ligger kvar och bromsar eller styr ojämnt.

Metallkant längs alpina skidor, snowboard och vissa tur- eller fjällskidor. Den slipas för att ge grepp på hårt underlag och påverkas av både sidokantens vinkel och hängningen från belagssidan.

Ett tunt sista glidlager för tävlingspreparering, exempelvis flytande valla, gel, spray eller annan specialprodukt. Toppingen läggs på en skida där grund, huvudvalla, sickling, borstning och eventuell struktur redan är genomförda.

De delar av skidan som bär mest last mot snön under glid. Tryckzonerna påverkas av spann, åkare och fart och används ibland när man finjusterar struktur eller jämför skidpar.

Ett tunt och helt avkylt klisterlager som täcks med flera tunna lager burkvalla. Metoden kan kombinera klistergrundens slitstyrka med en torrare yta som minskar risken för ifrysning i blandföre.

Temperaturreglerat järn med slät platta som smälter och fördelar fast glidvalla eller viss grundvalla. Rätt inställning bestäms av den aktuella produkten och järnet ska hållas i jämn rörelse över belaget.

Ett vardagligt ord för hela paketet av tunna fästvallager i fästzonen. En vallakudde kan byggas med en slitstark grund, hårdare mellanlager och en mindre mängd mjukare valla där det behövs mest fäste.

Stöd som håller skidan stabil under vallning, sickling och borstning. En full längdprofil följer skidans form, medan kompakta vallaställ och skidtvingar håller skidan i färre punkter.

Djupare rengöringsmetod där en mjuk glidvalla värms in och sicklas bort medan den fortfarande är varm eller ljummen. Smuts och gammalt paraffin följer med vallan ur belagets struktur.